Dagen vi fick åka ner till Tierp och träffa Ingrid och Konjack för första gången kan närmast beskrivas med den där ständigt närvarande pirriga mina-lungor-växer-sig-för-stora-för-min-bröstkorg känslan som brukade infinna sig på födelsedagar och julaftonar när man var liten. En såndär dag då färgerna är lite klarare och lyckorus avlöser varandra.

Detta trots att vi visste att det skulle bli en fysiskt och psykiskt uttröttande dag: Vi hade knappt kunnat sova kvällen innan pga alla förväntningar vilket inte gjorde det lättare att stiga upp kl 05.00 och åka ut till flygplatsen, ta ett flyg till Bromma flygplats, därifrån flygbussen till centralen, byta färdsätt till tåg för att ta oss till Uppsala där vi bytte till Upptåget mot slutdestinationen Tierp. Mitt i all trötthet och allmän förvirring hade jag lyckats glömma kopplet jag köpt till Konjack hemma, i panik ringdes till Ingrid från Uppsala C. Bemötandet från Ingrid hade dock inte kunnat vara mer lugnande, som en filbunke svarade hon coolt att hon nog hade ett passande koppel och halsband vi kunde nyttja för att få med oss Konjack. Lugnad och om möjligt än mer förväntansfull tog jag då plats på Upptåget brevid Linnea och kunde nu sista biten av resan endast fokusera på att snart få se vår lilla hundvalp (istället för att 3g-surfa och desperat leta öppna zooaffärer i närheten av Tierp C).