Ett tillskott i Norrlänska ekosystemet!
Dagen vi fick åka ner till Tierp och träffa Ingrid och Konjack för första gången kan närmast beskrivas med den där ständigt närvarande pirriga mina-lungor-växer-sig-för-stora-för-min-bröstkorg känslan som brukade infinna sig på födelsedagar och julaftonar när man var liten. En såndär dag då färgerna är lite klarare och lyckorus avlöser varandra.
Detta trots att vi visste att det skulle bli en fysiskt och psykiskt uttröttande dag: Vi hade knappt kunnat sova kvällen innan pga alla förväntningar vilket inte gjorde det lättare att stiga upp kl 05.00 och åka ut till flygplatsen, ta ett flyg till Bromma flygplats, därifrån flygbussen till centralen, byta färdsätt till tåg för att ta oss till Uppsala där vi bytte till Upptåget mot slutdestinationen Tierp. Mitt i all trötthet och allmän förvirring hade jag lyckats glömma kopplet jag köpt till Konjack hemma, i panik ringdes till Ingrid från Uppsala C. Bemötandet från Ingrid hade dock inte kunnat vara mer lugnande, som en filbunke svarade hon coolt att hon nog hade ett passande koppel och halsband vi kunde nyttja för att få med oss Konjack. Lugnad och om möjligt än mer förväntansfull tog jag då plats på Upptåget brevid Linnea och kunde nu sista biten av resan endast fokusera på att snart få se vår lilla hundvalp (istället för att 3g-surfa och desperat leta öppna zooaffärer i närheten av Tierp C).
Sedan var ögonblicket där, tåget stannade och det var dags att gå av. En snabb svepande sökande huvudrörelse och blicken var inom en bråkdels sekund låst på damen med en boxer sittandes vid sin sida och det som numera är vår lille Konjack i famnen!
Detta trots att vi visste att det skulle bli en fysiskt och psykiskt uttröttande dag: Vi hade knappt kunnat sova kvällen innan pga alla förväntningar vilket inte gjorde det lättare att stiga upp kl 05.00 och åka ut till flygplatsen, ta ett flyg till Bromma flygplats, därifrån flygbussen till centralen, byta färdsätt till tåg för att ta oss till Uppsala där vi bytte till Upptåget mot slutdestinationen Tierp. Mitt i all trötthet och allmän förvirring hade jag lyckats glömma kopplet jag köpt till Konjack hemma, i panik ringdes till Ingrid från Uppsala C. Bemötandet från Ingrid hade dock inte kunnat vara mer lugnande, som en filbunke svarade hon coolt att hon nog hade ett passande koppel och halsband vi kunde nyttja för att få med oss Konjack. Lugnad och om möjligt än mer förväntansfull tog jag då plats på Upptåget brevid Linnea och kunde nu sista biten av resan endast fokusera på att snart få se vår lilla hundvalp (istället för att 3g-surfa och desperat leta öppna zooaffärer i närheten av Tierp C).
Sedan var ögonblicket där, tåget stannade och det var dags att gå av. En snabb svepande sökande huvudrörelse och blicken var inom en bråkdels sekund låst på damen med en boxer sittandes vid sin sida och det som numera är vår lille Konjack i famnen!
Vi slog oss ner på ett fik brevid tågstationen och gjorde klart allt pappersjobb som ingår i valpköp samt fick en hel del matnyttig information av Ingrid. Lite mer än en timme senare var det dags för återfärd till Umeå, denna gången via Uppsala och Arlanda. Väl på arlanda mötte Farsan upp oss, vi utnyttjade hans sas-superguldkort för att få förtur att ta med oss vår nya familjemedlem hem på planet.
I bilen på väg hem från Alviks flygplats gnällde Konjack till och vi stannade bilen för att se om han behövde en toapaus. Det var första gången Konjack pinkade på norrlänsk mark! (Vid företagsparken på Teg ifall intresseklubben vill anteckna)
Nästa gång ska jag berätta om första kvällen och natten, dags att lägga band på sig för denna gång så jag inte skriver för långt.
Åtta veckor gammal Konjack på Arlanda flygplats.
/Mattias
Mattias hundhistorik och hur Konjack blev norrlänning.
När jag var elva år lyckades jag och min äldsta lillebror äntligen övertyga våra föräldrar om att skaffa hund var en bra idé. Då var förväntningarna en liten valpsöt pälsboll och det som levererades var ett femmånaders yrväder som sprang runt, välte saker och dregglade. Vad som borde varit en liten sockersöt kramdjursliknande mogwai (för er som sett Gremlins) visade sig istället vara så skräckinjagande för min minsta lillebror (då 2,5år) att det var nära att vi inte behöll honom.
Men när alla bitar fallit på plats och vi barn landat lite i verkligheten kunde vi inte fått en bättre hund. Han var orädd, trofast, vansinnigt stabil i humöret och världens bästa sällskap att växa upp med. Den hunden var i princip helt odresserad, kunde inte gå i koppel (trots strypkoppel och nästintill dagliga utbrott från hundföraren vid promenader) och helt hopplös i sociala situationer. Men ändå erövrade han en stor del av hjärtat hos alla och envar som fanns runtikring honom under sin livstid. För mig som genomgick tonåren och den bergochdalbana som de medförde var han en oslagbar kompanjon, varesig det gällde uppesittarkvällar vid tv eller dator, spontana promenader på konstiga tider, flams utomhus eller gråtandes i hans päls (as if killar gråter?) så var han alltid en självklar deltagare.
2005, när jag befann mig i Köping på praktik fick jag dock ett samtal hemifrån som informerade mig om att Mannes liv nu nått sitt slut. Han var inlagd för att genomgå en kastrering då han haft lite hormonproblem sista tiden och tanken var att han nu skulle ha minst två år kvar efter denna..iställe visade det sig att hela hans buk var full av cancer.
Efter Manne dröjde det ända till 2007-2008 innan längtan efter en hund återkom hos mig. Innan dess kändes det som att det en ny hund bara skulle vara ett försök att ersätta den som gått förlorad, vilket jag inte kunde tänka på som annat än ett svek mot Manne.
Därefter har tanken om ny hund varit nära att omsättas i praktiken vid några tillfällen, men aldrig kändes det riktigt rätt av endera anledningen.
När det var dags att ge hunddrömmarna en ny chans hösten 2011 slukade jag och Linnea allt i informationsväg vi kunde komma över vad gällde raser, kennlar mm. Mina önskemål ställdes mot hennes och till sist hade vi begränsat oss ner till 2 raser (Boxer och Labrador) och började då se över den djungel av kennlar som finns därute. Efter att ha finkammat internet så skickade jag ut ett trevande mail som mest kan liknas vid en kontaktannons till de kennlar som verkade vara de som hade bäst omdöme, valpar på gång och på geografiskt nåbara platser utan bil. Svaret från Bosarawis kom inte först, men var bäst. Överlägset!
Efter vidare kontakt med Bosarawis och Ingrid besvarat samtliga tiotusen frågor som bubblade runt i mitt huvud angående vad vi kunde förvänta oss så blev Konjack tingad på distans. Eftersom vi har en bit att åka till Tierp fanns ingen möjlighet att i förväg åka iväg och titta på lillkillen, utan vi fick helt och hållet förlita oss på att den matchmaking jag och Ingrid satt ihop på distans skulle hålla när vi väl sågs..och det gjorde den med besked. Sedan den dagen har Konjack varit en självklar del i våra liv och att skaffa honom är bland det bästa, om inte det bästa beslut jag tagit.
Jag tror inte bloggformatet passar mig riktigt, känns mer som jag borde ge ut en bok angående detta. Jag lägger band på mig här och fortsätter med valptiden nästa gång.
/Mattias
