När jag var elva år lyckades jag och min äldsta lillebror äntligen övertyga våra föräldrar om att skaffa hund var en bra idé. Då var förväntningarna en liten valpsöt pälsboll och det som levererades var ett femmånaders yrväder som sprang runt, välte saker och dregglade. Vad som borde varit en liten sockersöt kramdjursliknande mogwai (för er som sett Gremlins) visade sig istället vara så skräckinjagande för min minsta lillebror (då 2,5år) att det var nära att vi inte behöll honom.

Men när alla bitar fallit på plats och vi barn landat lite i verkligheten kunde vi inte fått en bättre hund. Han var orädd, trofast, vansinnigt stabil i humöret och världens bästa sällskap att växa upp med.  Den hunden var i princip helt odresserad, kunde inte gå i koppel (trots strypkoppel och nästintill dagliga utbrott från hundföraren vid promenader) och helt hopplös i sociala situationer. Men ändå erövrade han en stor del av hjärtat hos alla och envar som fanns runtikring honom under sin livstid. För mig som genomgick tonåren och den bergochdalbana som de medförde var han en oslagbar kompanjon, varesig det gällde uppesittarkvällar vid tv eller dator, spontana promenader på konstiga tider, flams utomhus eller gråtandes i hans päls (as if killar gråter?) så var han alltid en självklar deltagare.

2005, när jag befann mig i Köping på praktik fick jag dock ett samtal hemifrån som informerade mig om att Mannes liv nu nått sitt slut. Han var inlagd för att genomgå en kastrering då han haft lite hormonproblem sista tiden och tanken var att han nu skulle ha minst två år kvar efter denna..iställe visade det sig att hela hans buk var full av cancer.

Efter Manne dröjde det ända till 2007-2008 innan längtan efter en hund återkom hos mig. Innan dess kändes det som att det en ny hund bara skulle vara ett försök att ersätta den som gått förlorad, vilket jag inte kunde tänka på som annat än ett svek mot Manne.

Därefter har tanken om ny hund varit nära att omsättas i praktiken vid några tillfällen, men aldrig kändes det riktigt rätt av endera anledningen.

När det var dags att ge hunddrömmarna en ny chans hösten 2011 slukade jag och Linnea allt i informationsväg vi kunde komma över vad gällde raser, kennlar mm. Mina önskemål ställdes mot hennes och till sist hade vi begränsat oss ner till 2 raser (Boxer och Labrador) och började då se över den djungel av kennlar som finns därute. Efter att ha finkammat internet så skickade jag ut ett trevande mail som mest kan liknas vid en kontaktannons till de kennlar som verkade vara de som hade bäst omdöme, valpar på gång och på geografiskt nåbara platser utan bil. Svaret från Bosarawis kom inte först, men var bäst. Överlägset!

Efter vidare kontakt med Bosarawis och Ingrid besvarat samtliga tiotusen frågor som bubblade runt i mitt huvud angående vad vi kunde förvänta oss så blev Konjack tingad på distans. Eftersom vi har en bit att åka till Tierp fanns ingen möjlighet att i förväg åka iväg och titta på lillkillen, utan vi fick helt och hållet förlita oss på att den matchmaking jag och Ingrid satt ihop på distans skulle hålla när vi väl sågs..och det gjorde den med besked. Sedan den dagen har Konjack varit en självklar del i våra liv och att skaffa honom är bland det bästa, om inte det bästa beslut jag tagit.

Jag tror inte bloggformatet passar mig riktigt, känns mer som jag borde ge ut en bok angående detta. Jag lägger band på mig här och fortsätter med valptiden nästa gång.

/Mattias