I natt har det snöat över 30 cm fluffig pudersnö och det är ca -10 grader. Perfekt läge att dra i kopplet för att springa och plumsa i snön tycker Konjack. Jobbigt tycker jag. Och det är i princip en omöjlighet att stoppa honom. Han blir exalterad, glad och svår att få kontakt med på något annat sätt än att lek och bus när han är fysiskt understimulerd. (Vi går upp emot 2 timmar om dagen men det räcker inte för att han ska få utlopp för sin energi.) Alla människor, hundar och ibland bilar och cyklar runt omkring blir extremt intressanta för honom och jag orkar inte riktigt med honom. Folk tittar snett på en och tålamodet brister en aning. Främst på grund av frustrationen av att jag inte får vara ifred med min valp. Jag ser hans rastlöshet när han inte får springa och det gör ont ända in i själen på mig att jag inte kan ha honom springandes lös när och var jag vill. 

Jag längtar tills ikväll då allt folk går och lägger sig så vi får gå ifred vid älven och Konjack får dra sina ruscher fram och tillbaka omkring mig och Mattias i snön så fort han vill. Han behöver det verkligen. Det sprätter i hela kroppen på honom när vi går ut, och han studsar & dansar av glädje när vi släpper honom lös. Han tar så hög fart att det yr snö bakom honom när han drar iväg. Han flyger fram, öronen fladdrar i vinden och svansen far runt som en visp eller vevar på högt ovanför ryggen. Jag älskar att se honom sådan. Tyvärr är det bara ca 2 dagar i veckan både vi och Konjack har ork att gå ut på långpromenad efter kl.22, och det är tyvärr bara då han kan köra fullt ös utan att störa någon annan...

Underbara hund, gud vad jag önskar att du alltid fick springa precis som du vill!